Tiden går så fort...

Hrm, det var ett tag sedan betraktandet var igång här ser jag...
Närmare bestämt har det passerat en vinter, vår, sommar och nu igen varm gul höst.

Kan du höra tystnaden?

Har tappat bort min röst, den hörs nästan inte alls eller så låter den inte som den ska i alla fall. Varpå jag nu kurerar den under tystnad....... det går att åka på tysta reatreats tillsammans med andra men jag har fixat ett alldeles eget här hemma. Så det verkligen inte är nån annan som kan läska mig att råka att säga ett ord. Conrad tycker det är mycket märkligt med en matte som inte längre pratar med honom... eller kanske njuter han av att inte få en massa knasiga order hela tiden. Till detta ska också tillläggas att jag är halvtdöv av denna förkyldnings åkomma, det kan tyckas förvärra det hela men inte den upplevelse jag nu ska komma till.

Att ta sig ut på en tyst promenad med hunden i skogen, titta i dikena efter de sista gula kantarellerna, strosa steg för steg utan plan på vart du är påväg, en där framme så ser man den perfekta lilla mosstuvan i solen att slå sig ner på och ta en paus. Sittandes där på marken och blundar, och HÖR nu den totala tysnaden, det är så tyst att det HÖRS! Tystnaden trycker av tystnad mot dina öron, den fortsätter in i gångarna och tystnaden fördelar sig i hela kroppen, det är UNDERBART, det är ren och skär meditation på högsta nivå. Det här är svårt att uppnå i dag om du inte är lite förkyldningsdöv, det är ju alltid nåt som låter i vår omgivning.... Men leta efter dessa tysta ögnonblick för att sitta så en stund och bara lyssna är ljuvligt.

Fast hoppas snart vara tillbaka till verkligheten och kunna prata och lyssna på mina vänner igen!

OBS! Denna upplevelse går att återskapa, -
Ta på dig ett par färgglada hörselskydd när det redan är tyst,
du ser skoj ut men det låter bra!

- Jag ska bara......snoozza färdigt först....

Det är nåt man gör framför allt på mornarna, men om man tänker efter så gör man det minst lika mycket på kvällarna. Själv ställer jag väckarklockan nästan en timme innan jag MÅSTE gå upp bara för att kunna göra det, mjukstarta dagen med att snoozza... Det här är inte så ovanligt märker jag när man pratar med sina vänner om fenomenet, men nu till min nya insikt. Snoozzandet är inte bara en morgonföretelse, utan det snoozzas friskt även när man ska ner i sängen på kvällen.

En timme MINST innan man MÅSTE sova så är det dags att börja planera, för det slutar alltid med att man bara ska göra det där som måste göra, som inte blev gjort igår! När det där börjar bli klart, ja då ska man bara avsluta konversationen på msn:en, och det är här som jag upptäckte kvälls-snoozzandet som allra mest. Man förvarnar att nu är det dags att krypa till kojs, sen ska disktussionen avrundas, sen ska man säga godnatt, sovgott och sånt där. Sen när man nästan redan tänkt logga ut så måste man bara skicka den där söta lilla smilyn, och man får garantera nästan alltid en tillbaka. Oj det kanske är en ny smily som du inte har, och då ska den naturligtvis sparas :o), och du skickar en kommentar om den söta nya "gubben" Nu är så där 2-3 smilys skickade, då kan man så sakteliga börja stänga av datan. Men glöm inte att kolla mailen först.......

Fenomenet med snoozzning lite samma sak

som Alfons Åberg höll på med när han sa:

"- Jag ska bara...."

Stadsbesök

En ljum försommar kväll blev jag djupt förälskad! Så där så att det pirrar i magen och du går på högvarv och inte riktigt kan koncentera dig på verkligheten. Denna kväll blev ja inte bara kär på nytt, utan även lite fundersam på hur man kan bara missa att öppna ögonen för nåt som har funnits alldeles, alldeles nära dig nästan hela livet... Tror att vissa saker är så självklara att man inte uppskattar dem eller tar sig tid att känna, utforska och framför allt ...se på saker och ting med lite nyfikna ögon. Det jag har återupptäckt i denna känslostrom är GÖTEBORG!

Det är nästan lite underligt att nu när man har bott ute i klorofyllen en tid så är det stan som är vacker och exotisk. Så det kommer att bli fler stadsbesök under sommaren, då jag ska utforska minst ett nytt ställe varje gång.

...måste även tacka min fina, goa guide i göteborgskvällen *ler*

...en sann följeslagare är död...

Min kära KonikaMinolta A2 har lämnat jordelivet, eller ligger i alla fall i koma. En koma med ett romantiskt skimmer över sig, den ser nämligen hela världen i rosa och som inte det var nog så tog den nog nåt väldigt starkt innan den föll ihop, för det är en dimbeslöjad verklighet den vill föreviga. Ringde till "akuten" för att se om de gick att göra nåt för min lilla vän, men not! De var inte bara min kamera som gått hädan, hela företaget var borta!

Det fanns ingen hjälp att få, den var för gammal dessutom för att kosta på någon livsuppehållande instats.

Så här kunde ja juh inte ha det så nu ligger den som en relik på en hylla och dess plats i mitt liv är redan ersatt med en Canon Powershot som ja nu försöker lära känna. Men saknar verkligen min kära Konika *snyft*

Så ska nu betrakta världen igenom en ny kameralins...

Den blågula rosetten

Gjorde i helgen en liten iaktagelse, och fick då en härlig känsla i magen av minnen som bara bubblade upp i mitt huvud. Satt på en läktare och tittade på ungarna som satsade allt på rida sina dressyrprogram så där perfekt som det bara ska vara när det är allvar och tävling. När de släpptes in en efter en på banan så hade de en beslutsamhet i blicken som inte gick att få kontakt med, det kallas koncentration…

Men nu nedanför mig så satt en av tjejerna efter sin klass och läste begrundade bedömningen av ritten, hon var helt innesluten i sin egen värld. Där in under pappret i hennes hand så såg man belöningen och kvittot på att hon satt där på läktaren och bara njöt av stunden – Den blågula rosetten! Just det här kommer ja så väl ihåg när man själv tävlat och det hade gått hyfsat bra. Att få smita undan och bara sitta alldeles själv och lusläsa protokollet. Stunder som dem får man leta efter och när man ser det så blir man nästan lite sugen på att tävla själv igen. En dag kanske, kanske….

´Lite av ett skådespel...

Att undervisa eller föreläsa går i allra högsta grad att jämföras med att stå på en scen i ett mer kulturellt sammanhango då tänker ja kanske lite mer teater och skådepelandet. För att spela teater är precis de man gör när man står där framme och ska få folk intresserade av det ämne som du själv har nördat in dig på. Hela prossesen är jämförbar, i timmar, dagar, ibland veckor innan förbereder man sig. Skriver och läser in sitt manus, man slipar på formuleringar och försöker komma på bra metaforer som får poletterna att trilla ner.

När det väl är dags så laddar man upp sig mentalt, går in i sin roll och sen kör man så det ryker. Man kör sin "monolog"och bjuder på sig själv för att få med sig folket. När det sedan åter är tyst och alla har gått hem, är man kvar alldeles ensam och utmattad. Fast de är en skön utmattning, en sån där när man känner sig trött på ett tomt men ändå skönt sätt, nästan lite lycka över att de gick bra den här gången med.

Att kliva ur den där rollen tar sedan ett tag, man måste liksom landa och hitta sitt egna jag igen. Tror de är så för skådespelarna med efter en kväll på scen.

Lilla Anna o den stora minan...

Nu ser det underligare ut än vanligt om man kikar in i mitt fönster på kvällen. Undra om min lille granne sitter med kikaren i högsta hugg och spanar på vad jag egentligen sysslar med när jag ligger upp och ner på min gråa mina. Ja de är verkligen en grå mina med piggar på och allt. Tror nästan att storleken är den samma som de som på 40-talet sprängde lite allt möjligt ute till havs.

Fast min mina är mycket trevligare, fredligare och mjukare. Här ligger jag på mage och försöker hitta min absoluta medelpunkt, o det är så mycket lättare sagt än gjort vill jag lova! För att komma ytterligare i stämning i det här tyngdlösa tillståndet så går CD:n på högsta volym med Slagsmålsklubbens - "Stora farliga rymdprojektet som går åt pipan".

Svävar vidare på min mina!

Nästa propp efter 40-taliserna

Läste i tidningen i helgen att 70-talisterna var nästa plåga efter 40-talisterna, och eftersom jag är av de bästa årgångarna av 70-talister så får jag väl bara ta till mig vad som stod... Att vi var egosentriska och levde livet efter devisen att de ordnar sig bara jag har det bra! OK, Kanske är det dags att avslöja mitt valspråk som jag tog när jag döptes om till "ego-anna"
- "Se alltid till ditt bästa, i första hand" Måste sägas snarast att jag inte lever efter detta utan månar allt om min omgivning lite grann ;)... Eller?? -var jag bara som en sann äkta 70-talist när ja myntade detta valspråk.

Tror samtidigt att det är en ny epok av samhället som speglas genom denna generation, att man inte sitter fast en massa måsten och mallar som man ska leva upp till. Utan man har möjligthet att känna efter vad man själv vill med sitt liv och passar på att förverkliga det livet man vill leva medans man lever! Men att livet var lättare att leva för det, tja det vet jag inte!

LEV LIVET NU, DET ORDNAR SIG - sanna ord från en -78:a

Våren tar på krafterna

Det är alldeles underbart ute nu, det är nog en av de vackraste tiderna på året. Allt kommer tillbaka, allt som man trodde var dött och borta för alltid tittar åter upp ur sina vintertillhåll. Djuren kommer fram och känner om värmen är tillräcklig för att vakna. Blommorna skickar upp knopparna som får ta beslutet om i vilken hasighet som man ska växa. O jag är precis som djuren, öppnar ögonen på morgonen tittar ut om de är läge att krypa ur sängen med energi eller mösa mig upp.
De sista dagarna har jag nästan studsat upp på morgonen, väldigt olikt mig... och sedan har jag varit supereffektiv hela dagarna. Men nu är det stopp, energin är bara slut.... Trots sol och en massa frisk luft. Tror helt enkelt att de nästan har gått lite fort, det är nån form av vårträningsvärk som har drabbat mig.

Så jag måste somna extra tidigt i dag för

att få lite vila till min trötta vårkropp!

Tiden gick ifrån mig!

I dag har jag testat på en ny erfarnhet… Jag levde i en annan tidzon än resten av Sverige. Satt i min lilla verkstad och myste och gjorde precis allt de där som jag verkligen inte hade tid med. Ja ska de erkännas, så satt jag och lekte istället för att JOBBA med viktiga saker. Men om man tänker på det så kanske det här var precis vad som behöves för att få kraft och fantasi att kunna inspirera folk en dag till i denna veckan.
Tror att även vuxna människor över 150 cm ska leka lite mer i vardagen, inte ta så allvarligt på allt hela tiden. Släpp loss lite och gör de där som ni hade gjort om ni va små igen. Tillbaka till min lilla eftersläpning i tiden…. Klockan på min dator gick efter 2 timmar… så där missade ja två timmar med arbete…

…försöker komma ikapp tiden….

Give it a kick!

Varför ska man vara för feg för att avancera i livet, ta det där steget man gått och laddat för i månader men aldrig får tummen ur, är man så rädd för de eventuella konsekvenser de kan få…? Vad har man egentligen att förlora… oftast inget…, inget man inte kan va utan!

Pang, biffen är klar, de är bara att satsa, våga och

kanske vinna!Ser du nån som funderar,

så kicka till denne i baken, så det händer nåt!

Minns ni Inez?

Om någon går förbi utanför mitt fönster nu o tittar in så kliar de sig nog i ögonen och undrar om de ser rätt. Här sitter en liten hob i mössa, vetekudde runt nacken, lager på lager av tröjor o strumpor, katten på bordet och hunden har klämt in sig på stolen han med. Där sitter hon och stirrar in i en datorskärm och skriver ner Internets historia. En uppkopplad hob i ett litet, litet hus i ett kallt snöigt vintersverige. Tänk vad fel Inez Usman hade i mitten på 90-talet när hon sa att Internet va en fluga som skulle ”gå över”

Internets historia blir bara längre o längre….

3WC (www) flyger vidare in i framtiden….

... De glittrar.......

… tror att ja bor i ett magiskt litet hus, de liksom glittrar om det när ja kliver in igenom dörren. *ler* Nje men skämt o sido, det som är lite underligt är att ju mer jag bär in möbler o bygger nya väggar så större känns huset.

Lite som en den där resväskan i sagan som växer ju mer man stoppar ner i den. Man kunde packa alla sina ”bra & ha” saker man behövde på äventyren man var på väg ut på. Så om jag står på min trappa en dag med en resväska i handen och glittret tindrar runt om mig så är jag och huset på väg på nya äventyr tillsammans.

* * * * * *
* * *

En liten vardagsundran....

Varför låser man toalettdörren när man är ensam hemma…??? Är det en känsla av att man stänger ute allt, även att man lämnar tankarna på det du ska göra när du åter kommer ut i världen, världen utanför dass? För i ärlighetens namn, erkänn att de är skönt att bara ta lite längre tid på sig och läsa, tänka och bara nästan meditera ett par extra minuter.

Jag älskar de och slösar säkert bort en massa tid av mitt liv bakom den låsta toadörren.

Knacka på om du vill nåt!

Upptrampade stigar

Att vidga sina vyer och få nya infallsvinklar på livet och omgivningen är sådant man drömmer om, men varför bara drömma, varför tar man bara inte och bryter alla mönster man har i sin vardag och ser sig om lite?
Vi har så starkt intrampade spår som vi följer varje dag, men även om man inte viker av direkt, så kan de nog vara en bra ide att stanna upp, ta ett djupt andetag och bara se, titta, kika och lyssna..

Se sig om litet och kanske till och med säga,
-hej till någon som står vid sidan om vägen!

Nystart på bloggandet

Livet har inte stått stilla det sista månaderna, det är bara det att tiden har en förmåga att bara gå och gå i väntan på att inspirationen ska komma tillbaka. Nu verkar den vara här.. i alla fall vad det gäller att betrakta världen.

Har funderat och tror jag lärt känna mig själv lite mer den sista tiden, det finns så mycket att grunna på och när man går och funderar på varför man gör si och inte så, så får man utforska sig själv liksom. Man får fråga sig själv ibland vem man är? Den stora och sedan svåra frågan är sedan om man tycker om den personen man hittar…

…de går alltid att slipa lite till på diamanten *ler*

Lagen om alltings djävlighet...

Ibland funderar jag allvarligt på att man kan hamna i ett stim av otur. I kväll har det använts många ord som man brukar byta ut mot åskmoln, små djävlar o annat knytt i seriestrippar... Först och främst så bor ja nu på en leråker som snart är i klass med Roskildes sista dag... o på denna leråker kan man testa på gyttjebad, fick full pott i den sporten!
Sen så la vattenpumpen av när modern skulle serva den iför vinter, så nu är det 1800-tal på riktigt! Sist men inte minst så fastnade ett koppel av hundar i TV-sladden när de trodde att det kom nån inkräktare o skulle mörda oss alla...vilket resulterade i att tv:n for i golvet med ett BRAK! Nu var min hjärtfrekvens på 1000.... då är det bara att ta ett djupt andetag o tänka att de kan inte hända mer....får se om ja överlever natten!

TV:n fungerade även efter sitt magplask!

orken tryter.....

....nu är det lite synd om mig..... ögonlocken vill bara slå igen av sig själva o det kliar under fötterna… ljud över minsta mätbara decibel är som oljud i mina öron. Undulaterna ligger mycket risigt till, att de inte fattar att de är absolut tysnad som gäller när ja har en sån allvarligt åkomma som förkyldning eller allmän trötthet, vet inte riktigt va de kan vara. Tar mig nog nu sakta till min säng med en värmeflaska under armen och hoppas på bättre tider i morgon. Sen tror ja att lite kärlek med varmt honungsvatten och en klapp på kinden av en vänlig själ hade gjort susen, hade kanske... orkat besvara omtanken med en matt men tacksam blick.......

Hoppas på sol i morgon!

...my dear friends

Att lära känna människor är nåt av de mest spännande som finns, att sakta men säkert liksom skala av lager på lager och komma närmare, förstå bättre, bli mer nyfiken varje gång man ses. Detta inte bara med "nya" vänner utan även med dem man känt i år o dar...

Vi är alla speciella o lite konstiga, för även om jag har förfasats de senaste över att de flesta är lite av kopior, så försöker ja ha folk omkring mig som är allt annat än kopior. *ler* De blir mycket roligare så :) Hoppas verkligen bara att man ibland kan få ge lite också... Det är minst lika viktigt att dela med sig av sig själv för att få nåt tillbaka.

Vill bara hälsa till alla mina vänner, jag älskar er!!!

… we die just as copies

Uppskattar verkligen folk som är sig är sig själva så mycket det bara går i den här världen, känns som de är ofta ja går o funderar på sånt här…. *Hrm* Det är en stor tanke och den syns så ofta, satt mitt i den här om dagen… Att man på ett släktkalas ska kunna redovisa att generationerna följer mönstret och för traditionerna vidare utan att ändra på allt för mycket.
Dessa förväntningar syns på alla åldrar, spelar ingen roll om du är 2 år eller 70. Fick lite ont i magen när man såg och hörde det mitt framför ögonen. Det är nästan lite så man vill ställa sig upp och säga vad man tycker. Varför gör man inte de då, tror säkert att alla håller med om åsikten, men risken att bli den där som sa lite för mycket är väl inte så lockande alltid… varför inte?!!

” is it so we die just as copies,

If it´s so we´re born orginals” -Broder Daniel

Super Mario

Att köra bil hem på kvällen efter jobbet, när man har gått på högvarv i 3 timmar och lyssna på Slagsmålsklubben är som om att spela Nintendo i IRL. De gäller att väja för grodor, hålla utkik efter folk med hundar på fel sida vägen. Sen får man extra poäng om man lyckas hålla bensinförbrukningen under 0,6 liter/milen… Ja lite smått galen är man nog… eller blir man sån om man inte fick spela RIKTIGT Nintendo som barn??!!

Fick bonuspoängen i dag !

Alla är vi olika...

Ibland så går det upp för en lite mer än vanligt att vi människor är väldigt olika o tur är väl det. För tänk om alla vore som jag… men samtidigt så känns det ibland som om ja vill smitta av mig lite med mitt sätt att leva. Njuta lite mer av det vi har och det som redan finns omkring oss.

Fast även jag längtar efter vissa materiella värden. Just nu är det att en gång i framtiden bo på en mysig gård och ha en King Cab med blåa BMW-lampor...

Stadsweekender och shopping kan andra mycket bättre än mig!

Byggarbetsplats

Nu har helvetet brutit lös i mitt lilla hus, och de är alldeles underbart.
Det är nåt speciellt med att bygga om och renovera i sitt hem, lukten av sågspån och lite lagom med damm….. Mm… Vissa fullkomligt hatar det medan andra njuter i fulla drag, tillhör den senare kategorin. Är liksom uppfödd med det omkring mig. Satt och langade spik innan jag ens vandrade omkring självmant på denna jord. Fascinationen av att man av ingenting kan få nåt att växa fram, nåt man sedan kan ha användning av.
Är inte världens mest fysiske byggare utan kanske drömmer mest, men det här ”lilla” projektet med att riva ner ett sängskåp och sen få in sovrum, hall och arbetshörna på 6 kvadrat är nu utmaningen för den lilla just nu.

Reglarna är på plats!

Snön är lite vacker!

De är kallt ute, snön ligger vit på taken och endast lilla jag är vaken.....
Sitter här o myser med levande ljus och en kopp te i soffan med datan i knät, mysbyxorna och raggsockorna är på också....
Lekte bredbandsbolaget i går kväll i 5 minusgrader och drog lite kablar, så nu är ja uppkopplad även här hemma i stugan. Gôtt!!! Det här med höst och lite vinter har sina små fördelar, till och med jag har gått i ide, i alla fall för en kväll. Orkade inte ta tag i alla byggprojekt ja har startat, ligger i bäddsoffan ett par nätter till.

Snön får gärna dröja ett tag innan den kommer tillbaks på riktigt....

Dags för Risenschnauzer....?

Satt i soffan uppkrupen igår kväll och myste med en god bok, kaffe och varm filt. Precis så här som man ska möta hösten på bästa sätt enligt alla konstens regler. Utanför strilade regnet envetet mot rutan, o mina fönster som inte har innanfönster var fulla av imma. Ska önska mig det innan kallaste vintern kommer.

Det enda som fattades här i min soffa var nån att mysa med tänkte ja en kort sekund, o vips så kom min lilla prins hoppandes upp och gosade ner sig bredvid mig. Han tryckte upp sig mot min kind o bara ville ha uppmärksamhet i massor. Lite kli, snuffs i nacken och massage över ryggen, han fick bara inte nog. I gengäld fick ja nån lite puss då o då och en massa värme.... Klagar inte alls på lillprinsen, men de är lite hög tid att byta upp sig...
O då menar ja inte till en Risenschnauzer..…

Varm höstkram till er alla!

Solen lyste i dag!

Har hittat en mycket bra sak med hösten i dag!, en kasse full med trattkantareller, En del av dem blev en underbar soppa! Ut i skogen vänner så kanske vi ses. Kolla bakom den stenen till höger under den stora granen med den sneda stammen..., där sitter jag och funderar *ler*

Hösten kommer vi att överleva alla trots allt.

Kram på er!

Hösten är trist men lite vacker...

Hösten är på ingång på riktigt nu o jag har för första gången drabbats av en släng av den berömda höstdepression är ja rädd. Det är så fruktansvärt mörkt och mörkare lär de bli... och i detta mörkret samtidigt bara tappa lusten för att komma igång med sånt som du egentligen VILL så mycket av, men man kommer bara inte igång. Det är som om man går på den dimmigaste av dimmiga vägar och inte hittar fram dit man skulle eller ska. Pannlampan är inte framplockad ännu, den måste fram snarast för att bereda lite ljus åt mig.

Blir dock lite gladare av att man nu verkar ha fått fram en lite mer kulturell kulturminister i alla fall. Stödjer förresten "Paggans" manifestation utanför Världskulturmuseet i helgen, för FRI ENTRE reformen!!!!

Take a deep breath and smile....

Garderobs ångest....

Ibland måste även en alldeles normal lantis ha lite nya kläder i sin garderob. De börjar med att man får panik när man en dag ska hämta nåt i garderoben och det finns inget man vill ha på sig alls… , när man då står där o rotar så kommer hela innehållet med trååååkkkiga grejer ramlandes över dig. Ångesten kommer som ett brev på posten, hela den dagen är förstörd… Då är det bara att börja samla sig för att ta sig till stora staden…tar typ en vecka….

Att köra bil mitt i stan lördag är ett äventyr i sig, med tanter i röda baskrar me rullatorer, blonda sötnosar som har nästan i vädret och blicken 100 meter framför sig, tror att de är odödliga och är övertygade om att den där snyggningen på andra sidan gatan räddar dem om de hamnar under bilen… För att inte tala om varelserna som befinner sig på de tvåhjuliga fordonen som forserar allt och alla! Väl framme så är det bara att börja meditera och träda in i din lilla bubbla som du måste befinna dig i timmarna framöver för att kunna koncentera dig på letandet. Mitt letande är effektivast i landet!!! Har förmågan att bara titta in igenom dörrarna och se om det är nån ide att gå in. På detta sätt så går det fort och smidigt. Går in och sonderar väljer ut och provar och ställer mig i den lilla nätta kön, betalar och går ut! Fick i alla fall ihop en liten ny garderob på en dag, de va la bra???

Det konstigaste av allt, de var lite roligt,
så funderar på att ta en sväng igen redan i veckan!

Vardags paus...ta det ibland!

Vardagen bara snurrar på och de är så svårt att bara träffa en vän och sitta och prata på riktigt, riktigt, utan att stressas av vad som ska göras och vad som borde ha gjorts...
Så istället för att bara längta, så tog min vän och jag och packade bilen en eftermiddag och bara åkte, till huset utan radio, tv, data och inte en tillstymelse till mobiltäckning..... Här satt vi nu och grubblade över alla världsliga saker som livet, relationsterorier, jobb, lägenheter, hus och diverse framtidsplaner. När man sitter där pratar så är de lite skönt i bland och inse att det är inte bara en själv som går och vrider, vänder, analyserar och har beslutsångest upp över öronen.... Efter en flaska vin, alldeles för mycket kaffe och promenad i den totala tysnaden så la vi oss tillslut, och tänkte vidare....

Var på nästa dag när vi sätter oss i bilen och sätter på radion o lyssnar på "Christer", insåg att vi var inte, ensamma om att grubbla över den "akademiska relationsteorin" och resten av livsmysterierna.....

Fan va skönt, är nog ganska normal i alla fall!

Våfflorna me hjortronsylt på Hunneberg va super. *mm*

Lite som att dö en smula....

Ja i dag var de sista dagen på jobbet… en annan dåre har sagt upp frivilligt i dagens nya Sverige… Men för att få tid att jobba mer ska sägas!
I dag när de var ”avtackning” så fick ja en ny tanke i mitt lilla huvud… Att sluta på en arbetsplats är lite som att dö, ja jag vet att de låter hel virrigt, ja inte dö fysikt men man kan ändå se stora likheter. Ett jobb är lite som ett liv faktiskt, man börjar försiktigt. ser, känner, smakar och trevar sig försiktigt fram och framför allt, lär. Lär sig mer och mer, får erfarenheter som lagras i minnesbanken. Du vet vad du ska göra och o minns vad som brukar hända om man gör si eller så. Liksom föräldrarna som övervakar din uppväxt, har du nu en chef som du försöker slingra dig undan då och då när de kan behövas. En dag är du så vuxen, att du kan få börja klara dig på egen hand och kanske rentutav börja lära nästa generation hur man lever jobblivet. Det är här faran kommer in… precis som i verkliga livet. De väldigt enkla –nämligen geniala, att livet går vidare även om du inte längre är med. Så den dag du slutar o ”firar” med kaffe, kaka och blommor så inser du att nästa måndag när du inte längre är där, så går jobblivet vidare...

Och har du tur så har du satt några spår som de kommer ihåg
ett par generationer. Som min största bravur, beställa
Italienska böcker för ett antal terminer fram!!!

Måste även lägga till att verkliga livet är mycket
mer spännande än ett jobb :o)

Lite budda på apoteket…

Tänkte inte skriva här alls mer här, men sitter här nu o skriver iallafall. För ärligt talat, tanken på att här skriva ner lite betraktelser lockar lite...

Satt på på apoteket i dag och fick den alltid lika förundade tanken om de är ett mycket speciellt släkte som jobbar där... De liksom lever i en annan värld där tid inte existerar, att alla som ska ha nåt inte vet vad de ska ha... Ok, man ska inte stressa, de är inte bra för hälsan att göra det. Kanske är deras tanke att om alla som kommer in på apoteket ska testa på o stressa av så är det inte rätt metod. Tyvärr... Gjorde mitt bästa i dag genom att ta fram den lilla Buddan i mig.

"Only by do nothing, you do all that has to be done"