Den blågula rosetten

Gjorde i helgen en liten iaktagelse, och fick då en härlig känsla i magen av minnen som bara bubblade upp i mitt huvud. Satt på en läktare och tittade på ungarna som satsade allt på rida sina dressyrprogram så där perfekt som det bara ska vara när det är allvar och tävling. När de släpptes in en efter en på banan så hade de en beslutsamhet i blicken som inte gick att få kontakt med, det kallas koncentration…

Men nu nedanför mig så satt en av tjejerna efter sin klass och läste begrundade bedömningen av ritten, hon var helt innesluten i sin egen värld. Där in under pappret i hennes hand så såg man belöningen och kvittot på att hon satt där på läktaren och bara njöt av stunden – Den blågula rosetten! Just det här kommer ja så väl ihåg när man själv tävlat och det hade gått hyfsat bra. Att få smita undan och bara sitta alldeles själv och lusläsa protokollet. Stunder som dem får man leta efter och när man ser det så blir man nästan lite sugen på att tävla själv igen. En dag kanske, kanske….

´Lite av ett skådespel...

Att undervisa eller föreläsa går i allra högsta grad att jämföras med att stå på en scen i ett mer kulturellt sammanhango då tänker ja kanske lite mer teater och skådepelandet. För att spela teater är precis de man gör när man står där framme och ska få folk intresserade av det ämne som du själv har nördat in dig på. Hela prossesen är jämförbar, i timmar, dagar, ibland veckor innan förbereder man sig. Skriver och läser in sitt manus, man slipar på formuleringar och försöker komma på bra metaforer som får poletterna att trilla ner.

När det väl är dags så laddar man upp sig mentalt, går in i sin roll och sen kör man så det ryker. Man kör sin "monolog"och bjuder på sig själv för att få med sig folket. När det sedan åter är tyst och alla har gått hem, är man kvar alldeles ensam och utmattad. Fast de är en skön utmattning, en sån där när man känner sig trött på ett tomt men ändå skönt sätt, nästan lite lycka över att de gick bra den här gången med.

Att kliva ur den där rollen tar sedan ett tag, man måste liksom landa och hitta sitt egna jag igen. Tror de är så för skådespelarna med efter en kväll på scen.

Lilla Anna o den stora minan...

Nu ser det underligare ut än vanligt om man kikar in i mitt fönster på kvällen. Undra om min lille granne sitter med kikaren i högsta hugg och spanar på vad jag egentligen sysslar med när jag ligger upp och ner på min gråa mina. Ja de är verkligen en grå mina med piggar på och allt. Tror nästan att storleken är den samma som de som på 40-talet sprängde lite allt möjligt ute till havs.

Fast min mina är mycket trevligare, fredligare och mjukare. Här ligger jag på mage och försöker hitta min absoluta medelpunkt, o det är så mycket lättare sagt än gjort vill jag lova! För att komma ytterligare i stämning i det här tyngdlösa tillståndet så går CD:n på högsta volym med Slagsmålsklubbens - "Stora farliga rymdprojektet som går åt pipan".

Svävar vidare på min mina!

Nästa propp efter 40-taliserna

Läste i tidningen i helgen att 70-talisterna var nästa plåga efter 40-talisterna, och eftersom jag är av de bästa årgångarna av 70-talister så får jag väl bara ta till mig vad som stod... Att vi var egosentriska och levde livet efter devisen att de ordnar sig bara jag har det bra! OK, Kanske är det dags att avslöja mitt valspråk som jag tog när jag döptes om till "ego-anna"
- "Se alltid till ditt bästa, i första hand" Måste sägas snarast att jag inte lever efter detta utan månar allt om min omgivning lite grann ;)... Eller?? -var jag bara som en sann äkta 70-talist när ja myntade detta valspråk.

Tror samtidigt att det är en ny epok av samhället som speglas genom denna generation, att man inte sitter fast en massa måsten och mallar som man ska leva upp till. Utan man har möjligthet att känna efter vad man själv vill med sitt liv och passar på att förverkliga det livet man vill leva medans man lever! Men att livet var lättare att leva för det, tja det vet jag inte!

LEV LIVET NU, DET ORDNAR SIG - sanna ord från en -78:a