Den blågula rosetten

Gjorde i helgen en liten iaktagelse, och fick då en härlig känsla i magen av minnen som bara bubblade upp i mitt huvud. Satt på en läktare och tittade på ungarna som satsade allt på rida sina dressyrprogram så där perfekt som det bara ska vara när det är allvar och tävling. När de släpptes in en efter en på banan så hade de en beslutsamhet i blicken som inte gick att få kontakt med, det kallas koncentration…

Men nu nedanför mig så satt en av tjejerna efter sin klass och läste begrundade bedömningen av ritten, hon var helt innesluten i sin egen värld. Där in under pappret i hennes hand så såg man belöningen och kvittot på att hon satt där på läktaren och bara njöt av stunden – Den blågula rosetten! Just det här kommer ja så väl ihåg när man själv tävlat och det hade gått hyfsat bra. Att få smita undan och bara sitta alldeles själv och lusläsa protokollet. Stunder som dem får man leta efter och när man ser det så blir man nästan lite sugen på att tävla själv igen. En dag kanske, kanske….